Tanke på livet efter döden

Ok, rubriken kanske var lite väl häftig. Men faktum är att jag funderat idag. Om något händer mig vem tar hand om Pusi då? Vem skulle upptäcka att något hänt mig, jag är ju alldeles ensam.
Mats frågade vem/vilka jag träffat i helgen? Jag har ju sagt att jag är ensam. Har knappt några vänner.

Ok, nu överdrev jag nog lite igen. Kan jag lära Pusi att larma S.O.S.

Det känns som om något i munnen svällt.
Tänk om jag slutar andas i natt.
Får man gråta om man är 29 år?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0